.

Nu har det gått över en vecka sedan Elton kom in i våra liv, men det känns som om han alltid funnits här! Vår lilla familj fick en omtumlande start när lillen skulle titta ut. Det började med att vattnet gick natten till fredagen den 26 augusti, 4 dagar före beräknad förlossning. Blev jättenervös men ringde förlossningen för att meddela vattenavgången och fick en tid kl 8 på morgonen på Huddinge. Tog en panodil och skulle gick för att lägga mig och vila inför kommande timmar... men bara en halvtimme senare började värkarbetet och jag fick regelbundna värkar med ca 5-7 min mellanrum. Klockan var väl ca 6-7 på morgonen när jag inte stod ut längre och värkarna blev mer och mer intentiva, så vi ringde till pappa som körde oss till sjukhuset.

När jag kom dit var jag öppen 3-4 cm. Perfekt, nu var det på gång! Nu skulle det inte dröja länge innan han kom ut! Men timmarna gick och det hände nästan ingenting. Nu började dock värkarna bli riktigt starka och komma nästan helt utan värkvila samt att jag kände otroliga krystvärkar. Epidural fick det bli, var helt slutkörd och hade dessutom inte sovit på över ett dygn. Till en början gick det toppen med epiduralen, trots att värkarna inte försvann helt. Lite lugnare blev jag dock tack vare min bästa vän lustgasen.

Men efter någon timme avtog effekten från epiduralen helt. Dessutom hade värkarbetet avstannat (sa dom men det var inte sant för värkar det hade jag!!!) eftersom jag bara var öppen 5 cm. Fick därför värkstimulerande dropp och då började det spåra ur... minns inte mycket förutom att dom försökte ta min lustgas ifrån mig! Och att jag skrek att dom skulle ta ut bebin nu!!! Efter kanske de 2 hemskaste timmarna i mitt liv verkade de förstå att epiduralen inte funkade... så de skulle försöka lägga en ny. Det gick bra men effekten avtog på nån timme, precis som den första. Nu misstänkte dom att något kanske var fel och ungefär kl 20 fick jag träffa en läkare som gjorde ultraljud. Då konstaterades det att Elton inte hade kommit ned med hela huvudet i bäckenet som det skulle. Troligtvis pga för litet bäcken eller att det var snett. Efter försök att vrida honom *tillrätta" togs besutet att det skulle bli snitt. Egentligen var detta min största rädsla inför förlossningen, men i denna situation var det bästa möjliga besked jag kunde få!

Ca 1,5 timmar senare hade vi lilla Elton hos oss, ett ögonblick vi aldrig kommer att glömma. Här på bilden ligger Elton i pappas trygga famn och jag får se honom för första gången!